kristina-flour-BcjdbyKWquw-unsplash

Photo by Kristina Flour on Unsplash

Jag har alltid älskat att tala och uppträda inför människor! Under skolåren var jag väl den enda som såg fram emot att redovisa inför klassen. Var med i skolpjäser, spelade piano och fiol på musikskolans uppvisningar. Älskade att diskutera på lektionerna, särskilt samhällskunskapen. Jag var alltså en utåtriktad och glad unge som inte kunde stava till senskrekk.

Jag tog plats. Mycket plats.

Ju äldre jag blev, desto mer fick jag höra ”Bitte, dämpa dig lite!” Eller så himlade någon med ögonen när jag pratade (har hänt även i vuxen ålder). Mitt agerande var inte ”passande”. Som tur är växte jag upp i en familj där vi diskuterade allt mellan himmel och jord hemma vid köksbordet. Säkerligen tröttnade mina föräldrar på mig emellanåt, och de var nog ganska glada när jag som 14-åring upptäckte politiken och istället började hänga med andra likasinnade!

Så småningom började jag kämpa med att hålla mig själv tillbaka. Ta hänsyn – vilket i sig absolut inte är fel. Men bara till en viss gräns. Jag började känna en enorm frustration över att behöva strama åt tyglarna på mig själv för att göra andra nöjda. Sen blev jag ännu mer frustrerad över att ingen annan tog för sig av det utrymme jag lämnade tomt.

Man kan ju fråga sig varför det blev så här. Och förmodligen fortfarande ÄR. Fick de killar som var som jag samma blickar och kommentarer? Jag vet faktiskt inte, och egentligen spelar det ingen roll. Vi måste inse att alla är olika och acceptera och tillåta alla olika varianter. För allt annat är ren och skär dumhet.

Någonstans i fyrtioårsåldern började jag äntligen våga ta plats igen. Som vuxen har jag dock en mer välutvecklad frontallob, och inser att en del behöver lite mer tid och uppmuntran för att våga höja sina röster. Hänsyn och sunt förnuft.

Däremot vägrar jag lägga band på mig själv på samma sätt. Behovet av att verkligen kunna och våga vara mig själv till hundra procent har växt enormt på sistone. Mitt företag Merriment (det engelska ordet för glädje och munterhet) är resultatet av det behovet. Det är lite som om jag slänger mig utför ett stup nu, har ingen aning om var, när eller hur jag kommer att landa. Jag känner ingen oro, bara ett stort lugn, förväntan samt en enorm livsglädje!

Säkerligen reagerar folk omkring mig på “nya” Bitte. Men helt ärligt: det är inte min uppgift att göra dem nöjda och glada. Det får de faktiskt ta eget ansvar för och fixa själva.

Kämpar du själv med att trycka ner delar av dig själv? Sluta med det! Rannsaka dig själv, leta reda på de där bitarna inuti dig som du innerst inne vill ge mer utrymme. Det kan vara jobbigt, men jag lovar att det är värt allt hårt arbete.

2 Kommentarer

  1. Mia den mars 17, 2020 kl 2:10 e m

    Jag gillar verkligen nya Bitte! Har dock aldrig träffat den gamla, men hon var säkert också en skön person. 🙂 När jag träffade dig första gången hade jag just kommit till Mallorca för att deltaga i Keto Ladies, en helg för två år sedan. Jag kände inte en enda person och minns hur du var så otroligt varmt välkomnande och hur du strålade i dina glitter-guld-paljett-outfits dessa dagar. Min osäkerhet gick över till stor glädje och känsla av gemenskap på ett ögonblick. Du och Hanna lyckades få mig att trivas och njuta av varenda minut av denna helg, så smarta och roliga kvinnor med så mycket kunskap som de delade med sig! Du låter också andra människor växa, och ser till att också de tar plats! Heja dig Bitte.

    • Bitte den mars 17, 2020 kl 2:19 e m

      Mia, dina ord värmer verkligen! Även om jag känner mig bombsäker på att jag nu valt rätt riktning i livet, så blir det du skriver en mycket välkommen bekräftelse. Tusen tack!

Lämna en kommentar