Foto: Jason Rosewell on Unsplash

När jag var tonåring diskuterades betygen vara eller icke vara. Jag ville bestämt att de skulle finnas kvar, och här tändes min låga för politiken. Det var så viktigt för mig att jag ville engagera mig. Jag skickade därför efter information från alla politiska ungdomsförbund (utom VPKs, för kommunist visste jag minsann att jag inte var!😁) Det enda förbund som tog ställning för betygen var Moderata Ungdomsförbundet. Så jag bestämde mig helt sonika för att bli medlem där.

Därefter följde flera år som aktiv. Jag delade ut flygblad, debatterade och informerade på skolor, jobbade på partiets expedition i Falun, var kampanjsekreterare och körde runt politiker i en skåpbil i Dalarna, höll i torgmöten och en hel del annat. Samt lärde mig massor! Jag har aldrig varit så allmänbildad eller haft sån koll på inrikespolitiken som under dessa år.

Ett tag var min dröm att bli Sverige första kvinnliga statsminister. Sedan sänkte jag ambitionsnivån, tänkte att det nog var trevligare att bli riksdagsledamot. Det första steget mot det målet tog jag som 19-åring: vid valet kom jag in i bland annat socialnämnden, fritidsnämnden och skolstyrelsen i Borlänge kommun. Det blev faktiskt även ett steg bort från politiken. Efter ett tag började nämligen besvikelsen över hur allt gick till att lägga sig som en blöt filt över mig. Som ung är man entusiastisk och tror att allt är så enkelt (nåja…). Det blev helt enkelt inte som jag trodde.

Utan några större betänkligheter la jag det politiska bakom mig helt och hållet. Under många år kände jag ingen som helst saknad. Fram till nyligen.

Sedan jag var ung vuxen har jag hållit tillbaka den delen i mig som attraherades så starkt av politiken. Glöden, debattlustan, att öppet stå för vad jag tycker. Det sistnämnda har jag haft ett lock över i många år, särskilt då jag var aktiv inom kost och hälsa. Jag var nämligen rädd för att budskapet jag ville nå ut med skulle hamna i skymundan om jag var för frispråkig och visade starka åsikter om annat.

Jag brinner nu återigen för att ta reda på mer, luska reda på, visa upp – “så här ligger det till” (enligt mig, då)! Nu finns det inget jag känner att jag måste “skydda” längre. Förutom mig själv. Jag är fortfarande rädd för att provocera, att göra någon arg, få skit. Det är en viktig anledning till att jag fokuserar på att kritisera och granska själva fenomenet/påståendet/åsikten istället för att namnge de som står för dem. Detta hänger i sin tur samman med svårigheten att uttrycka sig i skrift. Att debattera och diskutera VAR lättare förr! Ansikte mot ansikte tänkte man sig för lite mer. Framförallt fick man bättre möjligheter att förklara om någon missförstått. Eller så kunde man till och med kanske börja FÖRSTÅ den man debatterade emot!

Jag har nu gett mig den på att våga mer och mer. Vi får se hur det går med det. Det är i alla fall helt underbart att ha kunnat öppna åtminstone vädringsfönstret lite på glänt och kunna börja pysa ut! Uppfriskande, kan jag lova.

PS. Är jag då fortfarande moderat? Det är säkerligen mer än trettio år sen jag var medlem och jag har inga planer på att bli det igen. Jag är dock kvar på samma sida om mittstrecket. Politiken har förändrats mycket under de år som gått, det som tidigare var självklart är inte längre det. “Partilöst högerspöke” kanske?😄

Lämna en kommentar