Foto: Erik Mclean on Unsplash

I mitt inlägg om källkritik berättade jag om min magkänsla, hur den bara smäller till ibland. När en annons dök upp i mitt Facebook-flöde i morse, slog magkänslan bakut. Avsändare var en stiftelse som vill samla in svenska folkets tankar om vad svensk kultur betyder för dem.

Det första jag gör är helt enkelt att googla stiftelsen namn och får fram en webbadress. Klickar på länken och kommer till en hemsida. På startsidan välkomnas jag och informeras om att jag kommit till stiftelsens hemsida. Där finns även adressuppgifter.

Jag klickar på “Om oss” för att se vilka som sitter i styrelsen. Det finns inga uppgifter om det, inga namn nämns över huvud taget. Däremot får jag lite mer info om stiftelsen och dess syfte. De vill stödja svensk kulturverksamhet, forskning och utbildning och för att få ta del av stödet ska verksamheten gynna det svenska språkets och den svenska kulturens ställning i Sverige. Därefter följer uppgifter om hur man stöttar stiftelsen ekonomiskt.

Jag klickar då på “Kontakta oss” för att om möjligt få se några personnamn. Det enda som händer är att min mejlprogram öppnar upp ett tomt mejl.

Jag går in på stiftelsens Facebook-sida för att se om jag hittar några namn där. Nope. Där hittar jag en länk till en Youtubevideo, och klickar mig vidare. I videon dyker det äntligen upp två namngivna personer. De berättar lite närmare om stiftelsens syfte, och uppmanar oss att skicka in exempel på vad svensk kultur innebär för oss.

Jag googlar på de båda namnen. Kvinnan är verksam inom kulturområdet. Hittar en gammal blogg, hon skriver där bl a om jihad, kultur, hederskultur mm.

Mannen är docent i språk. På hans Twitterkonto kan jag läsa att han lämnat universitetsvärlden och skriver på en blogg med inriktning samhälle/politik. I en retweet han gjort finns en länk till en Youtubevideo. Han intervjuas där om stiftelsen. Jag tittar inte på videon, utan går direkt på kommentarerna. Ett exempel:
“Man blir bara mer nationalistisk för var dag som går.
Och främlingsfientlig.
Alltid retar det nån ☝️”

En annan menar att svensk folkmusik är världens finaste musik. Jag läser också om att Lucia och julspel måste bevaras i våra svenska skolor. En kommentar slår frankt fast att “Pippi er norsk .” En salig blandning, alltså.

Nu googlar jag på bloggen där mannen är en av flera skribenter. Bland sökresultaten faller min blick allra först på en kulturartikel i en större dagstidning. Den handlar om personen som är redaktör för bloggen. Jag läser om brun höger och invandrarfientlighet.

Jag kilar in på allabolag och söker på stiftelsen. Den är registrerad som ideell förening. Så den finns verkligen och är inget hittepå.*

Jag kan fortsätta söka information ner på pilleduttnivå, men jag stoppar här. Syftet med denna text är helt enkelt att ge en bild av hur jag går tillväga när magen signalerar.

*Uppdatering 201229 kl 13:05: Stiftelsen existerar ännu inte, däremot är en stödförening för stiftelsen registrerad.

Lämna en kommentar