Foto: Edu Lauton on Unsplash

Mitt tonårshjärta står i brand. Den som satt eld på det är sångaren Hasse Carlsson i Noice. Han är det snyggaste jag – och resten av alla svenska fjortisar, typ – sett. Andra trånar öppet efter honom. Jag väljer att göra det i hemlighet. Istället vänder jag min officiella uppmärksamhet mot en annan bandmedlem. I mina ögon är han långt ifrån lika söt som Hasse, ingen annan dyrkar honom. 

Varför? Jag tillät mig inte att drömma om honom. Anledningen? Jag matchade inte den tidens ideal och ansåg mig själv som ”ovärdig”. Med min tonårslogik tänkte jag att det inte var någon idé att ens drömma om söta pojkar när man var rödhårig, lite rultig och inte särskilt hipp. 

Jag försökte istället passa in i facket ”glad, käck och rolig”, och undvek att vara tjejig och fåfäng. Det var liksom inte lönt för mig. Jag var livrädd för att folk skulle tycka att jag var helt verklighetsfrämmande om jag ens hade försökt något annat. Nog fanns det stunder jag tyckte att jag var fin, absolut. Men av ovanstående anledningar tryckte jag ner det.

Åren gick, den dagliga felsökningen av mig själv följde med upp i vuxenlivet. Extremt bortkastade år. Under de här åren tror jag även att jag gjort andra osäkra. Inte för att jag kommenterat deras utseende, utan för att jag själv känt mig så skruttig i jämförelse med dem. Vid dessa tillfällen har jag gått från extrovert till introvert med raketfart, vilket helt klart kunde tydas som ett tecken på att jag var sur/anti/nedlåtande. 

Någonstans i början av 40-årsåldern började det vända. Jag kom lite till ro med mig själv, började uppskatta mig själv mer. Och precis HÄR brukar kommentaren bli: ”Det är ju för att man börjar acceptera sina fel.” När jag hör det flyger alltid topplocket av. Vaddå ”fel?” Fel enligt vem? Min kropp har inga fel! Det var DET jag äntligen började inse.

Hur kunde det bli så här? Någonstans under min tidiga tonår måste ju det där fröet av självkritik såtts i mig. Hemma fick jag t ex höra att jag skulle öva på att hålla in magen. Jag jämfördes med andra. Och även om det var till min fördel, så insåg jag ju att någon annans egenskap var ”fel”. Detta gödslades med omvärldens bild av hur man ska se ut och fröet grodde och satte sig fast i mig med djupa rötter.

Hur undviker man att hamna i det här läget? Särskilt som förälder har man ett oerhört stort ansvar. Vad kan man tänka på för att inte börja kasta ut de här fröna hejvilt till sitt barn?

  • Använd ord som välmående, hälsa mm när det gäller kroppen. Jag har bantat en hel del under mina döttrars uppväxt, men tack och lov har jag undvikit att prata om vikt och kilon i samband med det. 
  • Tänk på vad du säger. Något man hasplar ur sig utan att tänka efter kan sätta djupa spår. Sluta bedöma, helt enkelt.
  • Jämför inte. Det är totalt ointressant hur man ser ut i jämförelse med andra.
  • Överlag: uppmuntra och peppa dina barn, få dem att inse att de är helt fantastiskt underbara precis som de är. Det gör det lättare för dem att motstå trycket från omgivningen.
  • Prata inte nedlåtande om dig själv och ditt eget utseende. 

För övrigt så bör råden ovan alltid praktiseras mot alla medmänniskor, så vi förhindrar att de här ogräsfröna sprids över huvud taget.

Nästa söndag fyller jag 54 år. Jag har aldrig tidigare mått så bra som jag gör nu! Ingen värk, inga skador, inga sjukdomar. Jag har helt släppt min utseendenoja. Idag gillar jag mig själv skarpt inifrån och ut. Och jag vill och vågar visa det! Jag struntar högaktningsfullt i om någon tar illa upp och rynkar på näsan – jag vägrar hålla mig själv tillbaka längre. Har jag en himla tur kan jag få någon annan att också våga!

PS 1! Bilderna på min hemsida är ju fantastiska! Att man blir snyggare med hjälp av en oerhört proffsig fotograf och en dito makeupartist är självklart. Det enda som retuscherats är min mage när jag bär den gula klänningen och på hoppbilden. Förklaringen till det är att jag fick med mig helt fel trosor inför fotograferingen! Jag packade ner ett par som hamnar mitt på magen, vilken gav mig två utputande magar. I normala fall har jag en enda utputande mage.

PS 2! Det är fullt naturligt och mänskligt att vara fåfäng. Att i vuxen ålder äntligen inse det och våga vara det är faktiskt underbart.

Lämna en kommentar