Foto: Fusion Medical Animation on Unsplash

När coronaviruset slog ner som en bomb i våra liv förra året, blev nog de flesta av oss rejält omskakade och undrade vad som händer. Ett intensivt sökande efter information, fakta och kunskap satte igång. Vad var det här för virus, egentligen? Efter ett tag märkte jag hur folk inom hälsobranschen successivt gick från att sprida kunskap om hälsa, till att i stort sett uteslutande fokusera på viruset och allt kring det. Nästan ett år senare avfärdar många av dem det mesta av den information och fakta som kommer från officiella källor, forskare, immunologer och vetenskapliga studier.

Jag har länge funderat på och försökt förstå hur det är möjligt att saker och ting kan uppfattas så olika, och samtidigt har polariseringen blivit tydligare och tydligare. Nedan tar jag upp några delar av detta extremt komplexa ämne, där åsikterna verkligen spretar.


Över tio tusen människor har nu dött i/med/av covid-19. Jag tycker absolut att det är alldeles för många, oavsett om vi haft överdödlighet eller ej. Många menar att dödstalen används av myndigheterna (och MSM, Main Stream Media*, som anses opålitliga och bara ljuger) för att skrämmas, samt påstår att det inte alls dött fler än under ett vanligt år. SCBs statistik används som källa för det påståendet.

*EDIT 210117: Den etablerade pressen (DN, Aftonbladet m fl)

I en artikel av Källkritikbyrån 210115 hävdas dock det motsatta:

– Hur man än vänder och vrider på det så har det dött fler människor än normalt, säger David Pettersson, statistiker på Socialstyrelsen.

Läs gärna artikeln! Många frågetecken om hur dödstal och överdödlighet tas fram rätas ut, och för 2020 är överdödligheten enligt SCB 6 000 personer. Detta är enligt mig ett exempel på fakta. Det är sorgliga och för en del skrämmande fakta. Men likväl är det sant.

Ingen har väl missat berättelserna om de som råkat riktigt illa ut. Personer i min närhet som blivit sjuka (de blir fler och fler) uppvisar ett brett spektrum över hur olika man kan drabbas: allt från att knappt märka det till att bli sängliggande i flera veckor med andningssvårigheter och därtill hörande ångest och rädsla. Enligt mig är detta något av det mest skrämmande med viruset: man vet inte hur man kommer att reagera om man blir sjuk.

Människor får men som sitter i under mycket lång tid. De blir kanske inlagda, de går på rehab, de kan inte jobba – med allt det för med sig vad gäller till exempel ekonomi, studier och familjeliv. Själv hade jag covid-19 i november: 39 graders feber i nästan två veckor, mitt smak- och luktsinne försvann och det är än idag långt ifrån bra, två månader efter att jag friskförklarats. Det är inget som hindrar mig i vardagen, jag fungerar ändå. Mitt hjärta började rusa helt oförklarligt och vilopulsen steg rejält under några veckor efter att jag blivit feberfri. Det går nu sakta åt rätt håll. Och hur det än är med det: faktum är att de allra flesta av oss klarar av att ta oss igenom sjukdomen tämligen smärtfritt.

När det gäller de som insjuknar i covid-19 eller blir långtidssjuka, ges flera olika förklaringar av de som anser att virusets farlighet har överdrivits: de är inte sjuka i covid-19 (många tvivlar på att PCR-testen fungerar)/det är den vanliga säsongsinfluensan/de har bakomliggande sjukdomar (som de inte vet om?)/har inte skött sin hälsa.

Men en god hälsa, baserad på bland annat hälsosam mat, motion och god sömn, är helt uppenbart ingen garanti för att man inte blir sjuk. Även friska, vältränade och hälsosamma personer blir sjuka. Rejält sjuka. Det bortförklaras med att man bara inbillar sig att man är frisk och hälsosam. Jag är övertygad om att en god hälsa onekligen bidrar till att man klarar av olika påfrestningar bättre. Men det är en annan femma. För man kan bevisligen fortfarande bli sjuk.

Delar av sjukvården går på knäna på grund av att många blir så sjuka att de måste vårdas på sjukhus och det, plus att annan vård skjuts upp, borde få oss alla att inse allvaret. Sjukvårdspersonal vittnar om att de snart inte orkar mer och säger att de aldrig tidigare varit med om något liknande. Den ansträngda situationen skylls nästan uteslutande på många års nedskärningar. I några fall hävdas även att sjukvården inte alls är mer belastad än vanligt, det är bara en bild pressen (MSM) vill tuta i oss.

I olika trådar ser jag hur personer som vårdar covidpatienter försöker reda ut felaktigheter om hur vården går till, vilka mediciner som är verksamma och hur läget verkligen är. De sitter på fakta, personlig erfarenhet och kunskap. Deras kommentarer ignoreras ofta. Eller så tas de bort. Andra som dristar sig till att ifrågasätta hanteras ofta på samma sätt. Det är precis som om man inte vill veta hur det egentligen står till? En tänkbar anledning till det kan ju vara att de egna argumenten då punkteras. Eller att man helt enkelt inte har något svar att ge?

SARS-CoV-2 påstås ofta inte vara värre än en vanlig säsongsinfluensa (en del menar att viruset inte finns alls). Problemet anses vara att folk i dag är mer ohälsosamma och har underliggande sjukdomar, och det regeringen borde göra är att satsa rejält på att förbättra folkhälsan. Visst, många är långt ifrån i toppform och har olika sjukdomar, och jag håller verkligen med vad gäller folkhälsan och hoppas på en storsatsning. Men vad gör vi just nu åt alla som blir sjuka och behöver vård? Att lägga om till en näringsrikare kost och börja röra på kroppen är alltid en god idé, men det tar ofta flera år att få ordning på hälsan.

Personer som inte håller med, till exempel är positiva till vaccinet, ifrågasätter påståenden eller anser att det är ett mycket oberäkneligt virus, beläggs ofta med epitetet “fårskock” – de anses vara lydiga, förlita sig på MSM och inte tänka själva.

Vad anser de då om sina egna följare? För när jag läser kommentarer slås jag ofta av att ingen verkar reflektera över sanningshalten i det som skrivs, knappt någon frågar efter källa. Källan kan för övrigt vara en bild som även den saknar källa, eller en video där någon person utan formell sakkunskap uttalar sig samt “du är lurad” i olika omskrivningar. Eller “googla själv!”.

Det hävdas av flera att de styrande och medierna vill skrämma upp oss. Av alla jag diskuterat detta med sedan starten av pandemin, har jag bara stött på några få som är uttalat rädda för viruset. Övriga har stor respekt för vad som pågår, men de är inte rädda. I mina ögon är det faktiskt de jag skriver om här som sprider rädsla. Att hävda att vår demokrati är på väg åt pipsvängen eller att Bill Gates ska styra oss via mikrochip i vaccinet låter i mina öron som intrigen i en skräckfilm.

Vaccinfrågan är mycket infekterad. Jag har läst de mest otroliga påståenden: det handlar om allt från mikrochip och 5G till genmanipulation. Jag har förståelse för de som tvekar, respekterar både de som vägrar och de som längtar efter att bli vaccinerade. Jag hoppas bara att de alla har haft möjlighet att fatta sina beslut utifrån fakta. Själv kan jag ärligen erkänna att det vore skönt om jag fick svart på vitt att mina antikroppar ger fullgott skydd, för då slipper jag ta ett aktivt beslut. Trots det har jag idag en mer positiv inställning till vaccinet än tidigare och kommer troligen att ta det när jag får möjlighet.

Det får räcka så.

Det jag vill förstå är varför många nu helt väljer att bortse från fakta, vetenskap och forskning. Mycket avfärdas som hittepå, fake news eller ren och skär lögn. Källor kan ofta efter en snabb googling helt avfärdas, då de enbart visar sig vara åsikter. Några är tappra och försöker framföra detta, att det faktiskt inte stämmer. Ett vanligt svar är då att den som inte håller med inte har förstått någonting. Innebörden av detta är, såvitt jag kan förstå, att personen ännu inte insett att denne är grundlurad av regeringen/Tegnell/MSM/Big Pharma.

Jag är faktiskt bekymrad över den närmast totala bristen på tilltro till vår demokrati, inblandade myndigheter, sjukvårdspersonal och vetenskap. Kritiken mot läkemedelsindustrin kan jag till viss mån förstå. Jag betvivlar dock starkt, och har alltid gjort, att allt de gör är av ondo. Kritiken mot media kan jag också ha en viss förståelse för. Men att avfärda allt som skrivs om pandemin som lögn? Nej. Eller att massmedia går regeringens ärenden? Nope.

Jag vill verkligen förstå. Jag vill förstå varför personer som i många år arbetat med att sprida kunskap om både fysisk och psykisk hälsa helt plötsligt har fokus på helt andra saker och verkar tvivla på allt omkring oss och ofta förmedlar detta på ett, i mina ögon, retoriskt otäckt, bombsäkert och oresonligt sätt.

Sen funderar jag på framtiden. När vi sitter med facit i hand och vet så mycket mer. Om (när) det visar sig att allt som dessa personer spridit och eldat på massorna med var helt felaktigt – vad återstår då för dem? Och vad innebär det för en hälsorörelse som under alla år arbetat i motvind, som av motståndare benämnts som sektliknande, men de senaste åren äntligen börjat betraktas som rumsren? Vad innebär det för deras följare som upptäcker att “ledaren” vilselett dem?

Jag är långt ifrån övertygad om att allt har skötts på bästa sätt under pandemin. Men jag tror (i min enfald) att 99,99 % av de inblandade verkligen gör så gott de kan. Utan några onda, bakomliggande skäl.

För att undvika missförstånd: jag är oroad över alla företagare som drabbas, mitt hjärta brister nästan när jag tänker på de ensamma som nu är ännu mer ensamma, jag lider med alla på äldreboenden som inte får ta emot besök, de som måste jobba hemifrån och inte får det att fungera, gymnasieungdomar som saknar sina vänner och kämpar med distansundervisning plus många, många andra som drabbats av rådande restriktioner.

Men jag lider även med alla som blir allvarligt sjuka av viruset, sjukvårdspersonal som kämpar under oerhörd press, de som förlorat nära och kära, de som flera månader efter genomgången sjukdom fortfarande inte är återställda.

Det är en extremt svår balansgång, och jag är glad att jag inte är en av de som måste styra upp det här.


Du som vill kommentera, vare sig om du tycker som jag eller inte:

  • Nämn inga personnamn. Jag är inte ute efter att hänga ut någon, jag vill förstå själva fenomenet. Det jag tar upp i texten har jag för övrigt samlat ihop från många olika trådar, inte bara en enda person.
  • Håll dig till ämnet. Jag inte är ute efter en diskussion om hur SCB räknar, huruvida Löfvén bör avgå, censur mm. Jag vill bara ha dina tankar om och möjliga förklaring till varför så många inom hälsobranschen, och då särskilt lchf-sfären, uppvisar så mycket tvivel. 
  • Jag accepterar inga personangrepp.

Jag tar bort alla/godkänner inte kommentarer som bryter mot ovanstående punkter.

PS. Om du undrar varför jag frågar rakt ut i luften istället för att fråga någon personligen: jag har sedan i mars följt massor av diskussioner och sett hur de behandlar personer som vågar ifrågasätta dem. Jag vill inte utsätta mig själv för det.

15 Kommentarer

  1. Erik Edlund den januari 16, 2021 kl 10:25 f m

    Du sätter väl vägda ord på åsikter som jag delar!

    En människa formas med ett genetiskt arv som utgångspunkt. Den miljö man växer upp i tolkar DNA-strängens data så att även enäggssyskon blir olika individer.

    Till det kommer uppväxtens påverkan på tanken. En auktoritär familj/förälder/vårdnadshavare, t.ex. med krav på att man ska följa en diffus “tro”, innebär en inskränkning/övergrepp på individens rätt och att utvecklas. Den som redan har böjt sig för ett/flera tankemönster med tveksam bakgrund har, som jag ser det, ökad risk att acceptera fler utan nämnvärt ifrågasättande. Hör man sig själv säga/skriva något ett antal gånger cementeras en åsikt till en upplevd sanning.

    Inom LCHF har vi delat en eller flera grundåsikter vad gäller kost och hälsa men det innebär inte att “vi” är en homogen grupp i övrigt, något jag själv erfarit.

    • Bitte den januari 16, 2021 kl 10:31 f m

      Tack Erik!

      Din förklaring kan nog appliceras på många (även utanför detta ämne).

      Vad gäller LCHF, så har jag i alla år motsatt mig den där “hopklumpningen”. Jag äter enligt LCHF, men det är också det enda jag har gemensamt med övriga LCHF:are.

      • Ann-Therese den januari 16, 2021 kl 10:56 f m

        Tack Bitte!
        Jag delar dina tankar, din oro och frustration.
        Jag bemöter ibland dessa (van-)föreställningar du pratar om, men det känns som om det är utsiktslöst. Mitt hopp är att någon annan ändå ska få en tankeställare.
        Min fundering; eftersom ”ingen” har facit, så ligger autostradan öppen för allehanda antaganden, och vår värld med sociala medier gör det synligt.
        Förr spred man sina tankar i närmaste kretsen, och det spreds sakta.
        Auktoritetstron är borta varken skolläraren, prästen eller provinsialläkaren är husgud numera. Bloggaren och influenserna har tagit deras plats.
        Människan måste tro på någon i en farlig värld, och någon måste skyllas på.
        Jag tror….att problemets lösning finns inom människans natur, men idag har vi en större möjlighet att sprida vad som helst.
        Jag räknar mig till de sansade, och Bitte, vi är många, många som är det, och må vi vinna i slutänden!

        • Bitte den januari 16, 2021 kl 11:04 f m

          Tack Ann-Therese!

          Jag har ju sett dina försök att reda ut vissa uppfattningar – du är en av dem jag hänvisar till i min text. 😃

          Du är nog något på spåret där. Många frågor, få svar. Och man vill HA ett svar.

  2. Laila Norman den januari 16, 2021 kl 10:47 f m

    Jag tror att alltihop på något sätt har att göra med tiden vi lever i. Om man tänker på hundratals år tillbaka, före tv, telefon, allmän press, etc – då spreds information enbart från mun till mun. Det måste ha varit sanningar blandat med de värsta förvrängningar. Om vi nu håller oss till sjukdomar, så var väl de enda pålitliga enligt samtiden, läkarna som behandlade. Men även de spred olika budskap/hade olika uppfattning och sedan förvrängdes det ju längre bort i informationskedjan det kom.
    Sedan kom pressen. De fattigaste hade väl inte alltid tillgång, men “information” spreds mer effektivt. Men stämde den???
    Det fanns säkert folk som misstrodde då med, samtidigt som myndighetspersoner och läkare många gånger ansågs som gudar. (Ta bara det kvarstående fenomenet med Agda, 89, som inför läkarbesöket då hon ska tittas i halsen, är noga med att ha duschat, tvättat håret och ha rent på från topp till tå. Inte sååå himla längesen som hon även neg när hon hälsade på överheten…)

    Sedan kom en mellanperiod, då folk i allmänhet gick omkring och kände sig välupplysta. Det var när radio och sedan tv hade kommit. De nyheter som förmedlades där, var SANNINGEN. Punkt. Dessutom fanns bara en kanal i TV. Man invaggades i nån sorts trygghet. Från början fungerade det också väldigt bra. Tills folk upptäckte att det kunde fuskas på olika sätt i olika sammanhang. Pengar och framgång. Doktorshattar blev till folie och grävande journalister lät andra, inte pålitliga, gräva åt dem.

    Nu har det slagit över åt andra hållet, med fri press, hur många tv-kanaler som helst OCH internet, där vem som helst kan/får skriva. Det är full yttrandefrihet så länge ingen känner sig kränkt och det ägnas nästan mer uppmärksamhet åt DET än innehållet i det som skrivs ibland.
    Resultatet blir hursomhelst att vi översvämmas av information från alla håll och kanter. Oavbrutet. Och ingen info är den andra lik, men alla påstår sig vara rätt. Ska man tro på vad ens husläkare säger, aktuellt i tv, någon forskare som intervjuas i radion, direktiv om förfarande som ges av din chef på jobbet, vittnesmål från bekanta, insändare av folk som upplevt olika saker, en annan forskare i en annan tv-kanal…??? Om alla säger olika?

    Det känns lite som att vara tillbaka till den där tiden jag skrev om först, då ingen media alls fanns och man förlitade sig på rykten och/eller de få myndighetspersoner (läkare) man ev. hade i sin närhet. Även om det var en “medicinman.” Sedan bildade man sin egen uppfattning. Som man gärna delade med sig av.

    Jag tror inte den mänskliga hjärnan klarar av att ta in hur mycket information som helst, märka att den inte är samstämmig och därefter sätta sig ner och försöka bena ut varför och vilka som kan tänkas bära på sanningen. Vi försöker nog. Till en viss gräns. Men sedan blir det nog så att vi får ångest av det, vi blir arga, vi blir stressade, vi väljer en sida ändå – oftast den sidan som ens närmaste vänner har, för att åtminstone hålla sams med dem. Eller så går vi in i en bubbla och väljer inget alls. Stänger av. Lämnar fikabordet när diskussion tas upp, av rädsla för att nån ska fråga om ens åsikt.

    • Bitte den januari 16, 2021 kl 11:06 f m

      Tack Laila!

      Mycket kloka reflektioner! 🙏🏻

      (Och du kan nog föreställa dig hur mycket jag tvekat inför att publicera den här texten…)

  3. Birgitta Höglund den januari 16, 2021 kl 11:47 f m

    Tack för att du sätter ord på det som många av oss tänker, jag blir verkligen bestört över vilken riktning en del inom LCHF-världen tagit under pandemin. Jag delar länken till inlägget vidare och hoppas att fler av mina följare börjar tänka till lite mer kring vad som ligger bakom de olika trosinriktningar som sprids.

    • Bitte den januari 16, 2021 kl 3:26 e m

      Tack Birgitta!🌺

  4. Annelie den januari 16, 2021 kl 11:55 f m

    Angående antikroppar så är den en grav missuppfattning att man skulle ha noll motståndskraft efter att ha genomgått infektionen bara för att man inte kan uppvisa IgG ak mot sars-cov2. IgG ak är inte first defence, det är T-cellerna. Och T-cellerna minns. För att utröna om man har immunitet eller ej så är det T-cellerna som måste undersökas. IgG ak bildas även vid födoämnesintoleranser men sjunker snabbt när man undviker det födoämne som triggar immunförsvaret. Alltså är det därför rimligt att även IgG ak vid sars-cov2 minskar när kroppen inte längre är infekterad. Brukar ligga kvar ett par månader.

    • Bitte den januari 16, 2021 kl 3:28 e m

      Tack Annelie! Jag intervjuade immunolog Henrik Brändén om bland annat t-celler i juni förra året. Sen dess är jag ett stort fan – både av t-cellerna och Brändén 😄
      Här är intervjun om du är intresserad: https://youtu.be/5VQbDh4Lpsk

  5. Carina Carlsdon den januari 16, 2021 kl 1:29 e m

    Tack Bitte. Du har satt mycket bra ord på det jag tänker.
    Jag har vänner som haft cov-19, och vet något om vad det innebär. Det är en verkliget som påverkar samhället, inga fantasier. Jag följer Folkhälsomyndighetens rekomendatipner i mitt dagliga liv och komner att göra så i framtiden.
    Jag har inte sett några fakta att de skulle ha fel.

    • Bitte den januari 16, 2021 kl 3:30 e m

      Tack Carina!
      Om en närstående (eller man själv) gått igenom covid-19 kan verkligen ge perspektiv.

  6. Susanna Ekström den januari 16, 2021 kl 1:38 e m

    Tack, för ett genomklokt inlägg!
    Du sätter ord på alla tankar jag har/haft och jag förstår inte heller. Varför förkastar man plötsligt hundratals år av forskning och vetenskap? Varifrån kommer denna djupa misstro mot myndigheter och statsskick? Jag har förgäves protesterat mot somligt som är alldeles horribelt sett ur förnuftig synvinkel men möts enbart av att alla är köpta, forskare såväl som folket på golvet i vården, och mutade till tystnad från en sanning som enbart dessa konspirationsälskare vet något om. Och jag ska vakna, för jag är lurad …
    Det mest otäcka är, att upprepas en lögn tillräckligt ofta och länge, så får det även de mest kunniga och pålästa att kanske, kanske börja tvivla. Tänk, om de har rätt???Det är skrämmande när vänner som man satt högt och trodde att man kände någorlunda plötsligt plockar bort ens kommentarer och istället delar klipp från de mest extremistiska sidor. Som om folk tror att hela världen plötsligt har dolda agendor med illasinnade motiv bakom allt som sägs och skrivs. Ligger det rädsla bakom? Är människor verkligen så rädda eller är svåra saker kanske lättare att uthärda om man kan hitta en syndabock? Jag förstår verkligen inte!

    • Bitte den januari 16, 2021 kl 3:32 e m

      Tack Susanna!

      Delar alla dina tankar.

  7. Helena den januari 25, 2021 kl 7:04 e m

    Nej, jag förstår nog inte heller! Hur kunde detta uppstå?
    Tack, för att delar med dig av dina tankar,kloka ord, som jag hoppas många, många kan känna igen sig i.

Lämna en kommentar