Foto: Oscar Keys on Unsplash

Om ni visste hur många gånger jag bestämt mig för att sätta igång och träna, gått ut stenhårt, hållit igång ett tag och så PLADASK! Oräkneliga gånger. Jag är alltså en träningsperiodare. Jag kör yoga en period, power walks en annan, stavgång en tredje. För några år sen accepterade jag helt enkelt att det är så här jag är funtad, och det dåliga samvetet för de mer stillasittande perioderna försvann.

För ett tag sen blev jag enormt sugen på att börja styrketräna igen. Sagt och gjort. Och jag upptäckte genast (förutom att det är superroligt!) att jag denna gång har en helt annan inställning till vad bra träning är. För mig är det inte längre bortkastat eller verkningslöst om jag inte kör stenhårt fem dagar i veckan.

Jag har sänkt ribban rejält: mitt mål är nu att köra ett tufft styrkepass i veckan och komplettera detta med något litet varje dag. Ena dagen blir det enbart en uppvärmning för att få upp pulsen lite, en annan dag några stretchövningar. Har även dammat av mina gamla hantlar, och kör axlar och armar en liten stund då och då. När tidsinsatsen är minimal och det går att göra övningarna hemma sänks tröskeln! 

Någon tävlingsmänniska har jag aldrig varit. Däremot har jag alltid strävat efter att vinna över mig själv. Också en slags tävling, så klart. Av någon anledning känns det tankesättet gammalt och förlegat nu. Jag har ju all tid i världen! Och precis noll och ingenting att bevisa, vare sig för mig själv eller andra.

Något slutmål har jag inte den här gången. Målet är bara att jag ska fortsätta. Förhoppningsvis är detta det rätta sättet för att hålla igång träningen i långa loppet. Tiden får utvisa det. Och går det åt pipsvängen ändå får jag väl helt enkelt nagelfara det här konceptet och se om jag ska justera det på något sätt.

Det här tänket fungerar ju även på andra delar av livet. Har du själv satt för höga krav på dig själv inom något område av ditt liv?

Lämna en kommentar