Foto: Julissa Capdevilla on Unsplash

I måndags sa vi adjö till pappa vid en mycket fin ceremoni i Altorps kapell i Djursholm, med vacker musik och en förrättare som verkligen varit mån om att förmedla en träffande beskrivning av pappa. Många, många tårar. Men också många leenden!

När vi kom till kapellet gick jag först fram till urnan. Jag reagerade dock på att det såg lite tomt ut runt omkring den. Ganska snabbt insåg jag att de blomsterarrangemang jag och min syster beställt inte fanns där.

Jag hade beställt dem via en webbshop, så jag hade ingen aning om vilken blomsterhandel som skulle leverera dem. Förrättaren och jag satte igång att ringa runt för att om möjligt hitta rätt florist. Helt utan framgång.

Det var dags att starta ceremonin, och det var med ett än tyngre hjärta än innan jag satte mig på den främsta bänken. Snart glömde jag bort blommorna, fokuset var helt på den här stunden av sorg, saknad och minnen.

Väl hemma efter ceremoni och minnesstund, kom tankarna på de uteblivna blommorna tillbaka. Jag hade dock ingen som helst energi att ta tag i det just då, utan tänkte att jag skulle ordna det dagen efter. Någon timme senare ringer en mycket ångerfull florist och berättar vad som hänt. Ett av arrangemangen hade beställts till fel kapell, och våra blommor, som hade rätt adress, levererades också dit. Budfirman såg att det var pappas namn på de andra och kollade därför inte adressen på dem.

Floristen frågade efter adress till de närmaste, han ville skicka en ursäkt och en bukett till dem. När jag sa att det var min pappa det gällde, blev han förtvivlad. Lite senare ringde även budfirman, lika ångerfull. Några timmar senare hade jag fått tillbaka alla pengar, och dagen efter fick jag en vacker bukett med ännu en ursäkt.

Efteråt började jag fundera på min reaktion. Skulle jag ha varit tuffare? Jag hade all anledning att vara rejält förbannad och ledsen. Men det hade ju inte förändrat någonting. Jag har svårt att bli riktigt, riktigt arg. Och att visa det öppet. Det enda jag tänker kring detta är att vi alla är människor, vi är inga felfria maskiner. Jag är också övertygad om att de inblandade aldrig någonsin kommer att göra samma misstag igen.

Hur hade du reagerat? Har du varit med om något liknande?

Lämna en kommentar