Foto: Stefan Spassov on Unsplash

Vad känner och tänker du när du ser bilden här ovan? Att mannen är ensam och olycklig eller njuter av en stund i ensamhet? Själv ser jag det sist nämnda – en person som sitter och fnular för sig själv och trivs alldeles ypperligt med det.

Att vara ensam är inget som skrämmer mig nu för tiden. Vanligtvis är jag ensam hela dagarna – min dotter bor på skolan hon går i och min man åker till sin arbetsplats. Ibland är jag ensam i veckor nere på Mallorca. Jag njuter i fulla drag av de ensamma stunderna! Jag saknar min familj, men det är nog nyttigt att få längta ibland också.

Jag är alltid fri att göra vad jag vill även om jag inte är ensam hemma, men den här totala ensamheten ger mig en slags tankefrid. Jag kan reflektera och fundera utan att bli störd. Eller titta på tre avsnitt av Hem till gården utan att störa någon annan 😉

Jag har varit ensam och inte tyckt om det. Efter en separation stod jag utan eget umgänge, och det skavde i själen av ensamhet. Familjen bodde på annat håll, mina gamla vänner hade jag sedan länge tappat kontakten med.

Inget jobb hade jag heller, så mina sociala kontakter var minimala. Jag minns hur jag på lördagskvällarna tog cykeln ner till en restaurang och köpte cigaretter. Jag gick in på restaurangen, rakt till baren och köpte ett paket. Bara för att få en liten dos av liv och rörelse och andra människor. Efteråt cyklade jag en bit bort, satte mig på en bänk och tände en cigarett, grät lite, tyckte synd om mig själv och hoppades att någon skulle se mig och förbarma sig över mig.

Och det var precis det som fick mig att till slut ta mig ur ensamheten. När jag rannsakade mig själv och den där synd-om-känslan, blev jag lite trött på mig själv. Vad väntade jag på egentligen? Ingen annan skulle kunna göra något åt situationen förutom jag!

Så jag ryckte upp mig. Hur och vad jag gjorde minns jag inte riktigt, men jag tror att jag helt enkelt vågade närma mig andra. När jag lite senare började studera, blev det ännu lättare. Säkerligen måste man finna sin egen väg med detta, som så mycket annat.

Har du något intresse? Gå med i en klubb där du hittar andra intresserade! Att veta att man ska träffa folk som man har något gemensamt med är bra på flera sätt: det arrangeras möten och träffar som man kan delta i, och samtalsämnet är ju givet. “Jag har samlat frimärken/gjort makramé/spelat luftgitarr i femton år – du då?”

Något annat som jag tror är toppen är att söka sig till en grupp som hjälper andra. Just nu finns det ju massor av såna som hjälper till med handling t ex! I ett sånt sammanhang känner man att man verkligen kan göra nytta och får även uppskattning för det. Man växer.

Nu för tiden njuter jag alltså av de stunder jag är ensam. Jag är oerhört tacksam för att jag kommit så långt med mig själv. Insikten att ansvaret vilade på mig själv var lösningen. Det kräver att man orkar och vågar sticka näsan utan för sin trygghetszon. Jobbigt, men så värt det!

Lämna en kommentar