Källa: SCB

Döden finns alltid omkring oss. Just nu känns den närmare än vanligt, och många är både rädda och oroliga. Jag känner den också. Men döden skrämmer inte mig. Dock är jag inte ett dugg sugen på att dö än på länge!

När jag växte upp diskuterade vi mycket och allt möjligt. Bland annat döden. En närstående var med om en upplevelse som har kommit att prägla min syn på liv och död. Efter en olycka stannade personens hjärta – hen dog. Läkare och sköterskor kämpade, och efter flera minuter kom hjärtat igång. Till allas stora lycka. Utom den som varit död.

Så här minns jag berättelsen:

”Jag färdades i mörker. Ganska snart såg jag ett ljus. Jag kom fram och såg mig omkring. Allt var underbart! Det var gröna ängar, blå himmel. Jag gick runt och tittade och förundrades över hur vackert – och enkelt! – allt var: ’Aha – det är så HÄR det ligger till! Vi människor är så lurade!’ Sen hörde jag en röst som sa att jag ”inte var klar än”, och jag sögs tillbaka. När jag vaknade upp ville jag återvända.”

Jag var tio år när detta hände. Det kom givetvis att prägla en stor del av min uppväxt. Men som sagt: mina föräldrar var mycket kloka i allt detta, och vi pratade ofta om det. Det har gett mig en mycket avslappnad relation till döden. Därmed inte sagt att jag nonchalerar, inte bryr mig eller inte sörjer. Det gör jag. Men jag är inte rädd.

Det är många som inte klarar av att prata om döden. De vill inte ens tänka på den. Kan det bero på att vi kommit så långt från naturens och livets gång, att vi jagar evigt liv och liksom inte vill befatta oss med det faktum att vi alla ska dö?

Jag 54 år och har statistiskt sett cirka 30 år kvar att leva, vilket räcker gott och väl för mig! Det är massor av år som jag bland annat vill fylla med härliga upplevelser, umgänge med familj och vänner, fest och glam och gråtrist vardag, skratt och gråt. Kort sagt: leva livet så fullt ut som möjligt.

Inte heller söker jag efter meningen med livet. Har aldrig känt någon dragning åt att fundera på det. Det kan absolut hänga ihop med min syn på döden. Att jag inte ifrågasätter den, utan ser den som något självklart. Jag ”bara” lever, försöker göra det så mycket som möjligt tills det övergår till något annat. Vad det nu än är.

Jag vill lugna dig som är orolig, jag vill ge tröst till dig som sörjer. Mina ord fungerar såklart inte som ett magiskt trollspö som får alla de jobbiga tankarna och det onda att försvinna. Och jag lovar: fick jag bestämma skulle ingen dö för tidigt eller av ett virus eller i en olycka. Alla skulle istället få dö av hög ålder efter ett fint liv och somna in i stillhet med nära och kära intill. Tyvärr har varken jag eller någon annan den makten.

Och det är anledningen till att jag satsar på att leva så mycket som möjligt just nu. ❤️

Lämna en kommentar