Foto: Picsea on Unsplash

Enligt SCB är 13,5 respektive 21,5 procent av de svenska kvinnorna och männen barnlösa. Av dessa är många ofrivilligt barnlösa, men flera har även aktivt gjort valet att inte skaffa barn. De är frivilligt barnlösade är barnfria.

Kärnfamiljen mamma-pappa-barn är fortfarande norm, men andra familjekonstellationer har blivit vanligare. De flesta lyfter väl idag knappt ens på ögonbrynet av familjer som består av t ex två mammor, två pappor eller en ensamstående kvinna som valt att skaffa barn på egen hand?

Samhället har i stort blivit mer tillåtande, gudskelov. År 2020 är det därför lätt att tro att ett barnfritt liv inte är särskilt upprörande. I en artikel i SvD säger dock forskaren Kristina Engwall att förståelsen för de frivilligt barnlösa minskat. Förr i tiden förmodades alla barnlösa vara det ofrivilligt och man tog mer hänsyn. I dag går det att få hjälp, tack vare den tekniska utvecklingen. En nationalistisk syn på familjen kan också påverka, enligt Engwall, det är ens medborgerliga plikt att föda barn.

Oavsett varför någon reagerar på att det finns personer som väljer ett barnfritt liv, så jag kan personligen inte förstå hur man kan ifrågasätta det. De barnfria är personer som noga tänkt igenom möjligheten att skaffa barn och kommit fram till att “nähä, det här är inte min grej”. Tänk om alla som skaffade barn hade övervägt det lika noga?

Min egen dotter Louise och hennes fästman har valt ett barnfritt liv. Lite överraskad blev jag allt, men det är inget som upprör mig. När jag tänker efter, så slår det mig att Louise under sin uppväxt nog aldrig pratat om att bli mamma. Varför de tagit detta beslut är egentligen ointressant, jag utgår helt enkelt ifrån att orsakerna var tillräckligt starka för att de skulle komma fram till det.

Deras beslut blir ifrågasatt. Tycker ni inte om barn? Tänk om ni ångrar er? Men beslutet har inget att göra med om man tycker om barn eller ej. Och det där med att ångra sig: två vuxna människor som är vid sina sinnens fulla bruk är faktiskt kapabla nog att inse att den möjligheten finns, även om den är nog så liten. Och ändå bestämmer de sig för att inte skaffa barn.

Hur påverkar detta mig rent personligen? Inte mycket. Men att bli mormor då? Chansen finns fortfarande, jag har ju en till dotter. Väljer hon att skaffa barn i framtiden blir jag jättelycklig. Men den allra största lyckan för mig är att mina barn är lyckliga. Att de lever ett liv där de fritt kunnat göra livsval som utgår helt från hur de vill leva sina liv. Utan att bli ifrågasatta. Med eller utan barn.

PS. 2018 intervjuades Louise av podden Barnfri – här kan du lyssna på det avsnittet!

Lämna en kommentar