volkan-olmez-wESKMSgZJDo-unsplash

Foto: Volkan Olmez on Unsplash

Ångest. Man kan få det av mycket. För att man druckit för mycket. Eller ätit för mycket. För att man sårat någon. För att den där frisyren man trodde skulle bli så himla piffig istället gjorde att man såg ut som en tjeckisk hockeyspelare från 1984.

En del kan göra vad som helst utan att hänfalla åt någon som helst ångest. Jag har alltid undrat hur de är funtade, hur de bär sig åt. Samtidigt känner jag att ångesten faktiskt inte bara är en finne där bak. Den är trots allt ett bevis på att vi känner empati, om än något felaktigt använd. Så jag kan i alla fall glädjas över det faktum att jag inte är psykopat.

Jag har till stor del varit ångestdriven, numer är jag till min stora lättnad lustdriven! Men tidigare var jag ständigt rädd för att göra bort mig, såra någon, göra så att någon inte tyckte om mig. Helt klart bidrog den strategin till att jag skaffade mig ännu mer ångest. För när man tänker alldeles för mycket på hurvadvarför blir det oftast bara pannkaka.

I tonåren kom kroppsångesten. Ångesten över att jag var så fel. Rödhårig, blekfis, mullig. Inte alls så där smal, blond och brunbränd som idealet var. Tack för det, Vecko-Revyn. Jag körde min första bantningskur. Det första steget på vägen mot tronen där Bantardrottningarna sitter. Skulle någon av mina döttrar ens tänka tanken på att banta – dvs tro att de inte duger i sin nuvarande form – skulle jag först och främst ta tag i själva tanken. Inte åka till Apoteket och köpa bantningsmedel till dem. Varför gjorde då min egen mamma det? Troligen för att hon tänkte precis som jag om sig själv. Hennes egen ångest gick i arv till mig.

I den här vevan har vi det jobbigt i familjen. Jag är sexton år och mitt uppe i min alldeles normala och sunda frigörelseprocess som innebär att kompisar är cirka fyra tusen miljarder gånger viktigare än vilken toppenförälder som helst. Min mamma såg lite annorlunda på saken och menade att det faktum att jag valde mina kompisar före henne var orsaken till att vi hade det tufft – jag gjorde henne ledsen och fick henne att känna sig övergiven.

Innan du tröttnar ur och tänker ”inte en till sån där story där mamma är boven”: lugn, läs klart.

Min ångest blev nu större än den någonsin varit. Och mitt i allt ber jag, helt ologiskt, min mamma om förlåtelse. Det var mitt sextonåriga, redan skuldtyngda jag som agerade på det enda sätt jag kunde. Jag hade klantat till det igen och gjort någon ledsen. Det här kom att sätta sina spår. Jag slog nog svenskt rekord i skolkning under det första året i gymnasiet, jag festar, håller mig hemifrån så mycket det bara går.

Tonårsångesten kom att prägla även mitt vuxna liv. Jag gick in i helt fel relationer, fel i den bemärkelsen att de inte var rätt för mig. Jag förstod inte vad jag behövde, vad jag var värd. Eller rättare sagt: att jag var värd. Jag förminskade mig själv tills jag bara var en liten lort. Anpassa mig, vara snäll, vara duktig, nu tycker ni allt om mig, va!

Det första steget mot förändring kom i vuxen ålder i form av en urkraft som slog ner i mig och sa GÖR INTE DET DÄR! ”Det där” var beslutet att ta en relation till en mer seriös nivå. Det gick inte att stå emot, trots att jag inte ens hjälpligt kunde motivera det inför mig själv. Efteråt insåg jag att jag hade levt på ett sätt som var rätt för någon annan. Inte på ett sätt som var rätt för mig.

Att nedprioritera sig själv är en slags idiotisk prokrastinering. Man skjuter upp och undan sig själv och sina egna behov. Det slutar obevekligen i en krasch längre fram om man böjer sig för (vad man ibland inbillar sig!) andras vilja och önskemål. Och är man van vid att vara en liten lort behöver inte någon annan ens ha som mål i livet att få en att inte tänka på sig själv. Det klarar man så bra så på egen hand.

Människan är ett vanedjur, det ska mycket till för att vi ska lyckas förändra oss i grunden. På den privata fronten hade det ordnat upp sig på allra bästa sätt. Vad gällde karriären var det värre. Jag var så rädd för att inte duga, rädd för att göra fel, rädd för att göra bort mig. Så jag körde så det ryker. Rakt in i väggen med en fet smäll. Till min stora lycka, faktiskt.

Min utmattningsdepression var ett stort steg mot minskad ångest. Jag var tvungen att förändras, för det var både fysiskt och psykiskt omöjligt att fortsätta som tidigare. Jag var inte kapabel till det. Insikten om det gav mig faktiskt ingen ångest, jag kände mer en sorg. En sorg över mitt gamla jag som lätt kunde ha tusen bollar OCH kuber i luften samtidigt. Som var kvick i tanken och rapp i käften. Jag var helt enkelt tvungen att ta det lugnt och finna en annan väg. Med en bred vägren som jag kunde svänga in på och släppa på gasen om det skulle behövas.

Det där med mammor och skuld. Min mamma dog 2006. Det sista året var enormt jobbigt. Hon hade cancer på flera ställen och frågade ofta vad hon gjort för att drabbas så hårt. Telefonsamtalen rörde sig mycket kring just det, det var många tårar. Jag var inte kapabel att trösta henne, jag avskydde samtalen som alla handlade om en enda sak enligt mig: hur synd det var om henne som råkat ut för detta.

Det påverkade mig enormt, jag var så arg på henne och samtidigt nästan rädd för mig själv: här var min mamma döende och det enda jag kände var ren och skär ilska. Det ledde till mitt livs första och troligen enda psykologkonsultation. En dag kände jag att jag var tvungen att få hjälp, jag orkade inte bära på mina extremt fula känslor. Under fyrtiofem minuter forsade allt ur mig, jag pratade och pratade. När jag var klar frågade jag snyftande hur många gånger jag skulle komma och prata med henne framöver. ”Jag vill inte se dig mer. Dina tankar kring detta är ok, du har analyserat det själv på ett klokt sätt. Och dina känslor, de är inte fel. Du är i din fulla rätta att känna vilka känslor som helst.”

Den kvarnsten av skuld jag burit runt min hals över mina känslor för mamma bröts sönder i samma stund som hon sa de orden. För hur styr man sina känslor? Det är omöjligt. Så självklart ska man inte känna skuld för dem.

I många år bar jag på en enorm bitterhet mot mamma, en bitterhet som nu är helt borta. Jag har jobbat bort den för min alldeles egen skull. Ingen annans. Jag har inget behov av att tända ljus för henne eller besöka minneslunden. Däremot har jag accepterat att hon var som hon var och kan numer tänka på henne med ömhet. Viktigast av allt var att jag gjorde mig av med skulden för mina känslor och förlät mig själv. Det var ännu ett mycket förlösande steg.

Min förhoppning är nu att du är så mycket smartare än jag! Att du, innan det hinner gå för långt,  inser att du måste prioritera ditt alldeles eget väl och ve. För att nå dit måste du:

  • Förstå att du inte är ansvarig för någon annans lycka.
  • Undvika att lägga ansvaret för din lycka på andras axlar. Framför allt inte dina barns.
  • Inse att du är värd att behandlas väl av dig själv.
  • Ta reda på inne i dig själv hur du vill att ditt liv ska te sig och vara.
  • Följa dig själv, inte streta emot.
  • Vara ärlig mot dig själv.

Rötägg i människoform och jobbiga händelser kommer vi aldrig att kunna undvika. Känner vi och behandlar oss själva väl får vi styrkan att borsta av oss dammet efter allt elände vi råkar ut för. Arbetet med att nå dit kan bara en enda person utföra. Du själv. Du är ensam ansvarig för ditt eget välmående. Att skylla på att livet är orättvist och att alla andra har det så mycket lättare och bättre än du hjälper inte. Trust me.

I dag är det sällan jag drabbas av ångest. Och det är nog ändå bra att det finns lite kvar i mig! Som en bekanting som är psykolog sa: ”Var tacksam för att du kan känna ånger, använd den till något nyttigt. Typ: Det där ska jag nog inte göra igen.” Riktigt så enkelt är det inte, många saker jag ångrat har jag gjort om flera gånger. Även i vuxen ålder. Men att tänka så skingrar tankarna lite.

Åren som går hjälper också. Minnen bleknar och saker jag tidigare ångrat kan jag i dag se i ett annat perspektiv. Allt som skedde omkring mig i tonåren skulle ha varit svårt och tufft att hantera även för en vuxen. Mitt eget agerande i olika situationer i den åldern har en helt logiskt förklaring. Skulle jag i dag träffa mig själv som ung skulle jag krama om mig jättehårt och säga att precis ingenting är mitt eget fel.

Ett annat sätt att hantera jobbiga tankar kan vara att ge sig själv lite tough love: Är jag universums mitt och ser och hör och minns alla andra precis allt jag gör och säger? Har jag deras ständiga och odelade uppmärksamhet? Här är svaret utan tvekan nej.

Hade jag kunnat göra mig fri från min ångest tidigare i livet? Helt klart. Om någon fångat upp mig i tonåren hade jag nog sluppit en hel del. Det hade även varit bra om jag tidigare insett mitt eget ansvar för mitt välmående. Men jag valde att fortsätta anpassa mig. Jag valde, ingen tvingade mig. Och det är väl lite kontentan av den här texten. Vi har alltid ett val, bara vi vågar se.

9 Kommentarer

  1. Bea den mars 18, 2020 kl 8:26 e m

    Starkt! ❤️

    • Bitte den mars 18, 2020 kl 8:49 e m

      ❤️

  2. Jessica den mars 18, 2020 kl 9:14 e m

    ❤️Tack Bitte❤️

    • Bitte den mars 18, 2020 kl 10:30 e m

      ❤️

  3. Carro den mars 19, 2020 kl 6:54 f m

    Du är så inspirerande!
    Jag sätter ribban vid varje situation. Ribban är alltid på samma nivå oavsett situation. Ribban ligger vid frågan “kommer någon dö? ” om svaret är nej så löser det alltid sig. Om svaret är ja kommer följdfrågan, “Kan jag påverka situationen?” Om nej så praktiseras acceptans. Om ja så agerar jag.
    Med detta synsätt har jag sluppit en enorm mängd stress. Jag jobbar som lärare och med denna inställning upplever jag inte alls samma stress som många av mina kollegor. Även när det kommer arga föräldrar.

    Lär även mina elever, kollegor och även ibland föräldrar att leva efter 3G 😉
    Något händer och du har tre sätt att hantera situationen.
    1. Gnälla över det – det kan vara skönt men det leder inte till något.
    2. Göra något åt det – kan du påverka situationen så gör det. Men kan du inte det är det dags att ta till det sista G:et.
    3. Gilla läget- Att helt enkelt acceptera att så här är det och gilla läget.

    Kram på dej Bitte!

    • Bitte den mars 19, 2020 kl 6:59 f m

      Tack Carro! <3
      Vilka klockrena - och enkla! - tips! När jag började göra som du beskriver, blev tillvaron mycket bättre 🙂 Berörde just detta i gårdagens video ang nuläget. Vi behöver energi till vettigare saker!
      Kram tillbaka 🙂

  4. Anna den mars 19, 2020 kl 10:12 f m

    Fint att du delar detta.
    Som du vet har jag också haft ångest.
    Det som fått mig att må bra är att läsa av min kropp innan det bryter ut, analysera vad som startade det och göra en förändring, då brukar det vara som att trycka på en stoppknapp och ångesten kommer aldrig.
    En annan sak som gjorde att kag kom till inikt var en historia en psykolog så till mig:
    En man försökte få med sig en åsna som stretade emot. Han drog och drog men misslyckades. Dag två satte sig åsnan och mannen drog och drog. Tredje dagen när åsnan drog så släppte han åsnan och gick. Så släpp åsnan! 😍

    • Bitte den mars 19, 2020 kl 12:29 e m

      😘❤️

  5. Pia den mars 20, 2020 kl 2:16 f m

    🥰💖

Lämna en kommentar